Jag funderar mycket över det här med att hålla djur i fångenskap. Trots att jag har hästar har jag å ena sidan väldigt svårt att rättfärdiga det. Å andra sidan ser jag att tamdjuren behövs, för det finns inte tillräckligt med vilda djur för att göra det djur gör som behövs för restens av naturen. Låt oss djupdyka lite i dessa funderingar.
När jag nyligen tittade på ett föredrag med Jörgen Andersson från Fjällbete dök bilden nedan upp. (Jag har frågat Jörgen om källa och han nämner Nikita Zimov och Harare (som jag inte hittar) samt Sheldon Frith som också har en youtubekanal. Dessa personer är nya för mig så tur att vintern inte är slut än och jag hinner kika vidare ;).) Jag tror att den första gången jag stötte på idéen om megafauna var i Isabella Trees bok Wilding där hon skriver om rewildingprojektet på Knepp. Alla dessa stora djur som inte utvecklats tillsammans med människor och därför inte var vaksamma eller rädda på samma sätt som djuren i Afrika som samevolutionerat med oss. När vi vandrade ut i världen var megafauna förmodligen därmed ett enkelt sätt att få mat. När de försvann försvann också den kraft som håller bland annat successionen tillbaka.
Bilden fick mig att tänka. Med så lite djur som finns nu jämfört med för länge, länge sedan har vi inte råd att inte ha tamdjuren. Tamdjuren, skötta på rätt sätt såklart, jag talar inte feed lots och industri här, borde kunna driva en omställning som ger livsrum för fler vilda djur. Det är det jag redan önskar göra här. Det finns tre helt tomma rutor i bilden, innan vi har fyllt dem med vilda djur vore det med mitt resonemang iallafall att skjuta sig i foten att minska mängden tama djur. Så länge, jag upprepar det igen, tamdjuren får leva på ett sätt som gagnar naturen. Jag tror mig se små glimtar av att hästarna faktiskt redan nu skapar livsrum för andra djur (och växter), och bättre ska det bli.
Skogsbete, rewilding, regenerativt lantbruk, begreppen är många och ibland blir det snårigt. Men ju mer jag lär mig desto mer passar saker och ting (med vissa modifikationer) ganska bra ihop. Så bra hand i hand att det jag tänkt att jag gör till och med har ett namn, alltså ytterligare ett nytt begrepp ”Agriwilding”. Jag har inte hunnit läsa på om det ännu men jag stötte på det i ett annat föredrag av Jörgen Andersson i en föredragsserie om bete. Jag får väl studera och återkomma :).
Det första föredraget i samma serie, med Anna Westin och Tommy Lennartsson var både upplysande och inspirerande. De menade att inte nog med att vi har drastiskt färre hektar betesmark idag (i runda slängar 3,5% kvar) än förr (typ 1800-tal) så hävdar vi också marken på ett felaktigt sätt. Just den felaktiga hävden är boven i dramat vad det gäller en stor del av artminskningen. De rekommenderar:
- Sent bete
Svagt-måttligt bete i magra marker
Mellanårsvariation
Jag tyckte att bilden nedan, den högra då, är en så fin inspirations- eller delmålsbild för mig. För jag, liksom många av er kan jag tänka, är så skolad i att det är som på den vänstra bilden det ska se ut.
Jag delar ett par till av Anna och Tommys bilden som sammanfattar ganska bra.
Efter detta föredrag blev jag så tacksam över att naturbetet på denna gård faktisk är bevarat. Hela skogen på åsen och bortåt här var betade utmarker på 1800-talet det har jag sett på gamla kartor. Men alla grannars mark och också delar av vår är nu planterade med gran. Tänk att denna spillra ändå är kvar.
Jag är också glad att det är just hästar jag har för de kan kan hållas inne av ett staket som inte håller de vilda djuren ute. Hästarna delar obehindrat mark med dovhjort, rådjur, vildsvin, sork, mullvadar och harar. Plus såklart fåglar, insekter och andra mindre djur.
Ni får ursäkta om inläggen inte är så läsvänliga. Jag vet ju att man ska skriva med sin publik i åtanke såklart, men behovet att sortera tankarna är så stort att jag missar det lite. Ska jag tänka helt klart så att inläggen ska bli tydligare så skulle jag behövt vänta så länge med att skriva och det vill jag inte heller :D.