Minns ni den där daggmasken som jag hänvisade till i ett tidigare inlägg? Daggmasken som lever sitt liv och gör det den behöver och vill. Medan den gör det skapar den livsutrymme för många andra. Jag tror att alla arter är så egentligen. (Ja, jag är fullt medveten om att det finns parasiter och så vidare, men kanske är det bara människans brist på kunskap om hur helheten fungerar som fått oss att mynta ett sådant begrepp?) Men i ett fungerande ekosystem som man lite kryptiskt uttrycker det så spelar alla roll, så får alla plats. Det finns en gåva i det där. Daggmasken ger en gåva, men den får också hela tiden, till exempel löven som träden fäller som blir dess föda. Det finns också en gåva i att få bidra till andra. Om vi nu ska tala om meningsfullhet så finns det forskning som visar att bidragandet till andra är centralt för känslan av meningsfullhet och kanske till och med lycka. En stor ek på Stenshuvud gav mig bilden av en av människans gåvor. Vi behöver bara andas! När vi andas andas vi ut koldioxid som trädet (och alla andra växter) behöver och de i sin tur andas ut syre som vi behöver. Att landa i detta en stund ibland, att vi bara genom att andas bidrar och är en del av, är välgörande och kanske pausen som behövs för att i det övriga livet försöka vara en bidragande nyckelart.
Vi har en möjlighet som hästägare som handlar om att vi kan ge hästarna ett liv liknande daggmaskens, ett liv där de får sina naturliga behov tillfredsställda och också bidrar till andra. Det blev så tydligt när Àst sa: om ni begränsar oss för mycket tvingas vi göra våld på vår egen natur, då kan vi inte beta det vi borde utan då betar vi annat.
Det är faktiskt en ansträngning att ge hästarna den möjlighet. Till exempel behöver vi stängsla tusan så mycket mer än vad man behöver göra om man släpper dem på ett sommarbete. Och det kanske kan vara gåvan från oss?! Vi får också gåvor tillbaka; när vi går på markerna ser vi blommor vi inte sett växa där innan, vi får möjlighet att känna förundran, vi lär oss saker. Vi är en del av, vi är naturen.
Liza Wall Kimberer skriver om gåvoekonomi i ”Braiding Sweetgrass”. (Detta kanske inte är så relevant för dig som renodlad hästmänniska, då får du bara hoppa över detta stycke.) Det verkar finnas en diskussion inom de regenerativa näringarna om hur vi kan fungera i den nuvarande ekonomin. Det här är fullständigt förståeligt, vem som helst kan ju få panik över tanken på ständig tillväxt på en ändlig planet. Men hur skulle en gåvoekonomi kunna se ut? Hur skulle en ömsesidighet se ut? Jag har inga svar, men jag funderar över det.
Jag vill gärna framföra ytterligare en poäng vad gäller gåvor. Den har att göra med mitt arbete som kraniosakral terapeut och i mötet med individer av andra arter som djurkommunikatör. Emelie Cajsdotter sa vid något tillfälle, jag vet inte om hon fått det av en häst, något annat djur eller Maorierna, men hon sa: ”En del av detta måste alltid vara en gåva”. Jag blev påmind om det på en ansiktsbehandling (!) häromdagen. Jag tackade terapeuten för att hon gav mig den upplevelsen, hon förstod precis <3. Man kan ta betalt för sin tid, för sin kunskap och erfarenhet men närvaron, kärleksfullheten, viljan att vara där för den andre, viljan att möta den andre måste nog vara en gåva.
Då kan man fundera på hur detta relaterar till ett liv med hästar, eller till ett liv med regenerativ lantbruk? För mig är det iallafall en väldigt viktig tanke för mitt arbete kan inte enbart vara ett utbyta av pengar och tjänster. Då går hela essensen förlorad, och i slutändan är det ju mitt (enda) liv det handlar om.