Nyligen startade en kurs vid Bäckedals folkhögskola i Regenerativt lantbruk och holistic management som jag går. Kursen löper över ett år och min tanke är att skriva lite kring den här på bloggen. Syftet blir dock inte att redogöra för vad vi lär oss utan snarare att problematisera min egen världsbild och mina föreställningar utifrån input från kursen. Med andra ord, jag sätter inga begränsningar eller ramar för vad jag skriver utan det som dyker upp och behöver bearbetas får göra det med hjälp av skrivandet.
Vi gjorde en övning på första träffen som delvis handlade om att ”lyssna fram” sina tankar eller djupare syften som var väldigt värdefull. Här tänker jag att skrivandet får fylla delvis samma syfte och att du som läser kanske vill vara den empatiska lyssnaren.
Även om jag har många funderingar och frågor kring hur mina beslut påverkar naturen så har jag för tillfället också en period där jag funderar lite extra över hur jag vill leva mitt liv (dessa två frågor är såklart sammanlänkade). Nu när vårt yngsta barn börjar bli äldre och går från småbarn till barn och jag kanske från småbarnsförälder till förälder så står vi i en övergångsperiod. Därför glädjer det mig att denna kurs inte enbart handlar om adaptivt bete och liknande utan om holistic management (säg vad man vill om det namnvalet…).
En av funderingarna är hur jag vill verka i världen. För mig är det bekvämt att sitta på min kammare, leva på min gård. Jag kan ju säga att det inte direkt var någon skillnad på vårt liv innan, under och efter pandemin :). Vi lever här. Samtidigt finns det en längtan utåt.
Jörgen Andersson, en av lärarna/mentorerna på kursen, frågade mig när vi satt kring lägerelden något i stil med: Vill du kliva in eller vill du stå lite vid sidan? Det där är en central fråga för mig, inte bara i relation till sammanhanget på kursen utan i livet i stort.
Jag tror att jag vill kliva in.
Då är frågan alltså inte om utan hur. Hur kliver jag in utan att bli fullständigt förälskad i alla människor och vara alldeles för på? Hur kliver jag in utan att förlora känslan av vad som är rätt för mig? Hur kliver jag in och lyckas behålla mitt civilkurage? Hur kliver jag in i ett sammanhang där jag är på riktigt inkliven utan att det uppslukar mig?
Ni förstår att jag ibland upplever mig som omdömeslös. Så jag tänker att jag kan ta tankemässigt stöd i Jonna Bornemarks text om omdöme och paradoxens valvbågar. Hon skriver i Horisonten finns alltid kvar från 2020:
”Här finns i botten en olöslig paradox, en spänning som definierar … mänskligt liv. Man kan tänka sig dessa paradoxer som valvbågar som håller upp vårt handlingsrum. Valvbågar där båda sidorna av bågen är utgångspunkter för verksamheten. Det här är en sorts paradoxer livet behöver. Utan dem ingen handling. Men kanske kan omdömesförmågan vässas om vi medvetandegör de spänningar vi handlar inom. Valvbågarna betonar att spänningen mellan motstridiga krav kan lösas på olika sätt i varje situation, men att spänningarna måste bestå för att handlingsrummet ska finnas där.” (s 81ff i Horisonten finns alltid kvar, och jag har hoppat lite när jag citerar henne.)
Exempel på paradoxer som är i spel här kan vi se i mina frågor ovan. Om jag omformulerar dem skulle det kunna se ut såhär:
- Att kliva in i ett mänskligt sammanhang med närhet kontra att vara distanserad och inte bry sig så mycket
- Att lyssna på andras omdöme kontra att lyssna på sitt eget omdöme (från Bornemark)
- Att uttrycka sin vilja att lyssna och delta kontra att speak up om något inte är ok
- Osv. Du kan säkert komma på många fler!
I relation till allt detta uppskattade jag Anders Assis (ytterliggare en av lärarna/mentorerna) avslutande ord sist vi sågs. Ungefär: Det är ok om något skaver, allt behöver inte vara så fluffigt och trevligt alltid. Det hela är en del av processen.
Jag är avslutningsvis mycket imponerad av alla lärare och hur välkomnande och inkluderande de är!