Jag fick en fråga och vi tänkte att diskussionen kanske är intressant för fler så jag delar det här också:
Hej Tina!
Jag är också intresserad av marken och hur man kan gynna den samtidigt som man har betesdjur. Jag upplever en konflikt mellan det regenerativa tänkandet där man delar in betet i många fållor för att få ett högt kortvarigt betestryck och sedan lång återhämtning med det Emelie[Cajsdotter］pratar om och du också skriver om att vissa gräs/örter vill bli ätna under vissa perioder. Och har man då fållor förhindrar man ju det samspelet mellan djur och mark.
Hur löser du det?
Spontant är det ju väldigt arbetsbesparande att ha stora ytor och låta djuren välja själva. Men de regenerativa menar ju att bara det goda äts upp då och ogräset som ingen vill äta får ett övertag och sprider sig ännu mer. Fållindelning tvingar ju djuren mer att äta allt.
Jag är väldigt kluven och har inte bestämt mig inför sommaren än hur vi ska göra. Skulle gärna ta del av dina tankegångar via ngn av dina kanaler. Det kanske redan finns?
Så till min replik (något redigerad):
Ja det är mycket att tänka på när det kommer till sådana här komplexa saker.
Jag funderar över djurvälfärden när jag ser en del kors små fållor. Kanske ska jag inte säga djurvälfärd för de far inte illa i strikt bemärkelse. Men jag anar att även kor gärna vill få flera behov tillfredsställda, som att upptäcka, utforska, söka föda till exempel. Jag har sett hur man om man har många kor har större fållor och mer variation vilket leder till att korna rör sig mer. Jag läste någonstans att det är den biologiska mångfalden bland växterna som lockar till rörelse och det låter rimligt. Om varje tugga innehåller exakt samma finns det ingen anledning att söka sig någonstans, då kan man ta ett litet steg i taget istället.
När man har hästar som vi så går väldigt små fållor bort direkt, iallafall för mig. Jag ser hur hästarna beter sig här både på det omväxlande naturbetet och på det mer enahanda vallbetet och drar slutsatsen att deras rörelsefrihet är väldigt viktig. Jag har ju nu börjat balansera på linan där ena änden är maximal rörelsefrihet och minimal återhämtning för marken och andra änden är att dela upp markerna så att rörelsefriheten ändå kvarstår till så stor del som möjligt samtidigt som markerna och växterna får vila. Det jag såg när hästarna gick på allt alltid var att allting for illa i slutändan. Då blir det ingen valfrihet kvar. Att dela upp sina marker i två istället för att bara ha en stor hage är ett första steg som faktiskt gör nytta redan det. I praktiken har jag ett nav i alla hagar, där finns ligghall och oftast vatten, dessutom består den delen också av mer eller mindre skog. Utifrån detta centrum strålar sedan beteshagar ut där det blir enkelt att släppa på och ta bort hästarna. Vart de går och hur länge de stannar blir en fråga till dem och till marken. Genom naven blir det också större utrymme för hästarna att gå på. Hästarna och jag kan därmed låta mark vila samtidigt som de har gott om plats och också variation och möjligheter att utforska.
För hästarna hos Emelie Cajsdotter blir det i praktiken också en form av betesrotation. De har olika hagar på olika ställen och flyttas till dem för att allt ska hinnas betas åtminstone en gång per säsong.
Sedan tänker jag vidare kring det här med att djuren får hela marken och får gå där åtminstone stora delar av året. Då börjar vi närma oss en idé om ’rewilding’. Hur stora areal som krävs för detta har jag inte kunnat utforska mer än att de cirka fem hektaren naturbete vi har här till mellan fyra och sex hästar inte räcker. Det verkar bli helt utarmat och mest mossa. När vi har låtit delar återhämta sig har vitsippor, nattviol och olika örter kommit tillbaka. Dessutom, när jag häromdagen gick runt i hagen var det tydligt att jag skulle lyssna lite extra. Känslan var att markerna, växterna, helheten verkligen behövde vila (här har varit hästar nästan 25 år och innan dess får). Jag förstod det som att ett sent betesläpp var önskvärt så att örter och känsliga växter har hunnit både blomma och fröa av sig. Budskapet verkade vara att fröerna inte kan vänta hur länge som helst, det är hög tid nu att få uttrycka sig. Detta stämmer också väl med den äldre hävden, där det var brukligt med sena betessläpp. Det lärde jag mig om på en föreläsningsserie om bete från Göteborgs universitet, absolut värd en koll om ni inte sett den.
På andra marker tänker jag att hästarnas sätt att beta med ”ruffs and lawns”, det vill säga rator och kraftigt nerbetade ytor, skulle kunna ge upphov till en rimlig succession. Alltså att i ratorna kommer ett buskskikt, kanske med nypon, björnbär och annat som sedan kan skydda små trädplantor av till exempel ek.
Jag tror inte att det finns något rätt eller fel här, eller någon lösning som passar på alla ställen. Vår bästa chans är att lyssna på både betesdjuren och platsen och anpassa oss efter dem. Det kommer vara väldigt individuellt och vi kommer heller inte kunna räkna med att göra på samma sätt år efter år.
För att förtydliga och sammanfatta: Så länge vi inte har tusentals hektar till våra små hästflockar behöver vi med hjälp av staket begränsa vart de går. Gör vi inte det kommer valfriheten att minska ännu mer, det blir alltså minskad mångfald av arter och mindre av de som redan finns dessutom. Och valfriheten är ju det sista vi vill ta bort. Jag skulle tro att många hästägare helst skulle vilja slippa stänga in sina hästar överhuvudtaget. Det är iallafall anledningen till att vi här ville ge dem så stora hagar som det bara var möjligt från början.
Hur tänker du som läser om detta? Kommentera gärna 😀