Tänk dig en daggmask.
Den puttrar runt där nere i jorden. Den äter löv och vissna växtdelar, svampar och kanske sandkorn och ut kommer maskbajs, gödsel. Mycket gödsel, fem gånger daggmaskens vikt, dag ut och dag in. Gångarna den skapar medan den äter, bajsar och ringlar sig fram blir till prima livsrum för mindre varelser och för växternas rötter. Vattnet får också plats där.
En daggmask lever sitt liv, tillgodoser sina behov och medan den gör det skapar den positiva livsbetingelser för andra varelser. Inte bara för de små djuren och växterna, utan också för oss och andra större djur.
Men, säger vän av ordning, daggmasken är ju en nedbrytare, dess roll är sådan här. Så vad händer om vi tittar på andra roller? Ett rovdjur, skulle dess liv kunna fungera så att det tillfredställer sina egna behov och samtidigt möter andras? Jag tror det. Rovdjuren jagar sitt byte och lyckas långt ifrån varje gång att fälla det. De gånger de lyckas beror det kanske delvis på att djuren det tar är skadat eller gammalt. Ibland, ofta till och med, är det en unge. Om djuret är gammalt eller skadat kan det kanske på individnivå vara skönt att inte lida längre. En unge som dödas är svårare att förstå på individnivå, men kanske för balansen i helheten.
Jag förstår inte naturens fulla komplexitet, daggmaskens eller rovdjurets fulla betydelse, men jag tror ni ser min poäng. Förmodligen finns det inte ens ett sådant här ”checks and balances”-system utan vi utvecklats bara sida vid sida i evolutionen och fångar de möjligheter som ges oss. Men ur ett filosofiskt och normativt perspektiv kan jag ändå inte låta bli att tänka:
Skulle jag som människa kunna leva mitt liv så? Möta andras behov och önskningar medan jag möter mina? Jag hoppas det och jag vill undersöka det. Alternativet är nämligen drastiskt och alls inte livsbejakande.